Vad är ulcerös kolit?
Ulcerös kolit, som även kallas blödande tjocktarmsinflammation, är en sjukdom som drabbar ca. 1000 människor i Sverige varje år. Ulcerös kolit är en tarmsjukdom som afficierar slemhinnan i tjock- och/eller ändtarmen. Sjukdomen visar sig genom inflammation i tarmslemhinnan, som medför svullnad och sår som spricker och orsakar blödning.
Ulcerös kolit är en kronisk tarmsjukdom, som ännu inte kan kureras med medicinsk behandling. Sjukdomssvårighetsgraden varierar över tid och inflammationen är således inte konstant, utan blossar upp i perioder. Detta betyder att den drabbade kan uppleva långa nästan symtomfria perioder, medan sjukdomen är i ro. De periodvisa inflammatoriska anfallen är karaktäristiskt för ulcerös kolit. Men det inflammatoriska sjukdomsmönstret är väldigt individuellt, vilket betyder att vissa upplever långa perioder av svår inflammation, och korta perioder av symtomfrihet, och vice versa. Frekvensen och svårighetsgraden kan därför inte förutses.
Vilka symtom ses vid ulcerös kolit?
De fyra huvudsymtom på ulcerös kolit är:
- Diarré
- Blod i avföringen
- Magknip som lindras vid tarmtömning
- Känsla av att du snabbt måste gå på toaletten
Dessutom kan kraftig blödning från tarmslemhinnan orsaka blodbrist. Inflammation i kombination med blodbristkan visa sig med ospecifika symtom som t.ex. trötthet, ökad andfåddhet vid fysisk aktivitet och blek hy. Om ovanstående symtom inte försvinner av sig själv efter ett par veckor/månader, bör ulcerös kolit misstänkas.
Hur ställs diagnosen ulcerös kolit?
Diagnosen ställs först och främst genom uteslutningsmetoden – att inflammationen i tarmen inte är orsakad av en infektion. Detta kan lätt undersökas med hjälp av mikroskopi och ett vävsprov.
Andra undersökningar som används för att fastställa diagnosen är en koloskopi. Detta innebär att tjock- och ändtarm undersöks med en böjlig slang som förs in genom ändtarmsöppningen. Det är även möjligt att ta vävsprov från tarmslemhinnan under själva koloskopiundersökningen. Vid ulcerös kolit är tarmslemhinnan svullen, röd och ömtålig och ses därför ofta med blödande sår.
Sist men inte minst vill läkaren ofta ta ett blodprov, för att undersöka blodet efter eventuell blodbrist, pågående inflammation, eller andra orsaker till dina symtom.
Vilka orsaker finns det till ulcerös kolit?
I många år har forskare försökt hitta en orsak till utvecklingen av sjukdomen, men ännu har ingen konkret orsak hittats. Men det finns ett samband mellan rökning och ulcerös kolit: sjukdomen blossar oftare upp hos personer som tidigare har varit rökare, jämfört med personer som aldrig rökt.
Även om den grundläggande orsaken ännu är okänd, vet vi idag att vissa ämnen som frigörs vid inflammation har en självförstärkande effekt på inflammationen. D.v.s. pro-inflammatoriska ämnen bidrar till en ökad inflammatorisk respons, vilket skadar tarmslemhinnan ytterligare. Det handlar således om en ”ond cirkel” under de aktiva perioderna av sjukdomen.
Därutöver har arvsmassan och miljön en inverkan på utvecklingen av sjukdomen. Det är alltså möjligt att vara genetiskt disponerad för att utveckla ulcerös kolit.
Vilka behandlingsmöjligheter finns det till ulcerös kolit?
Ulcerös kolit kan oftast hållas i ro med hjälp av medicinsk behandling, men det är ännu inte möjligt att kurera tarmsjukdomen. Det är primärt två olika typer av läkemedel som används till att behandla ulcerös kolit. Det första läkemedlet innehåller det verksamma ämnet 5-ASA, och det andra innehåller kortison. Preparaten kan användas enskilt, eller i kombination, och båda är anti-inflammatoriska. Oftast uppstartas behandlingen med 5-ASA-läkemedel som t.ex. Pentasa och Salazopyrin. Behandlingen kan därefter suppleras med kortison-preparat som exempelvis Prednisolon och Entocort. Kortisonbehandlingen bör dock begränsas eftersom långvarig användning kan innebära många och allvarliga biverkningar.
Om det inte är möjligt att hålla sjukdomen i ro med hjälp av medicinsk behandling är det möjligt att istället övergå till kirurgisk behandling. Detta innebär att den inflammerade och sjuka del av tarmen skärs bort för att rädda övrig frisk tarm. Men personer som genomgår denna typ av ingrepp måste ofta leva med stomi efter operationen: antingen under en kortare period på ca. 6 månader, eller för resten av livet, beroende på hur stor del av tarmen som tagits bort. Tack vare dagens välutvecklade stomipåsar är det idag fullt möjligt att leva ett (nästan) helt normalt liv, trots permanent stomi.
