Artros är en ledsjukdom som innebär att brosk och vävnad runt lederna långsamt bryts ner. Däremot är benskörhet ett tillstånd där skelettet lätt bryts, eftersom kroppens balans mellan nedbrytning och uppbyggnad av benvävnad är förskjuten så att det sker mer nedbrytning. Det gör att skelettet är mycket sårbart. Bifosfonater är en sorts läkemedel som används för behandling av benskörhet, och som hämmar de celler som bryter ner skelettet. Flera forskare har en teori om att bifosfonater skulle kunna fungera på ett liknande sätt hos patienter med artros genom att hämma de nedbrytande cellerna i skelettet under brosket i de påverkade lederna. Det finns fortfarande många frågetecken som måste rätas ut.
Smärtlindring av artros
2015 publicerades en italiensk studie där bifosfonater testades på patienter med artros i knäna. När patienterna tagit läkemedlet i fem veckor kunde forskarna se en betydlig förbättring på flera punkter - bland annat för smärtlindringsnivå, lägre självrapporterad svårighetsgrad på sjukdomen samt ett minskat behov av smärtstillande medicin.
Tidigare studier med bifosfonater har varit tvetydiga. Av 13 studier som genomförts före 2013 kunde man i 8 av dem se en förbättring i förhållande till patienternas smärtnivåer, medan två av studierna visade en större förbättring hos patienterna som fick placebo. Slutsatsen blev alltså tyvärr att beläggen för att använda bifosfonater för smärtlindring vid artros var begränsade. Det fanns dock stora skillnader mellan de 13 studierna, bland annat när det gällde varaktighet av behandlingen, hur stor dos som administrerades, hur den administrerades. Dessutom saknades data över verkningsgrad över tid. Forskarna kunde därför dra slutsatsen att det krävs mer forskning för att kunna avgöra vilka patienter som kan dra nytta av behandlingen.
Mer än bara smärtlindring
Utöver bifosfonaternas smärtlindrande effekt vid artros, har forskare även undersökt effekterna på broskskador. Forskare har undersökt förträngningar av ledhålan, vilket är tecken på framskriden artros och benmärgsskador. Dessa används båda som typiska mätpunkter vid en snabbare utveckling av sjukdomsförloppet. 2013 visade det sig att efter en behandlingsperiod på 2-3 år hade smärtorna lindrats och förträngningarna i ledhålan minskat. De kanske mest lovande nyheterna från 2013 var kanske ändå resultaten av en belgisk studie, där ett läkemedel mot benskörhet kallat strontiumranelat visade sig både inaktivera de nedbrytande cellerna - precis som bifosfonaterna - och ytterligare aktivera de celler som bygger upp skelettet.
I studien undersökte man patienter med artros i knäna under 3 år, och man kunde se en minskning av ledskador och samtidigt en lägre smärtnivå och en förbättrad fysisk funktion. Denna studie visar alltså att läkemedel mot benskörhet till patienter med artros kan spela en betydlig roll i behandlingen, men det krävs ytterligare studier för att avgöra hur stor den rollen kan bli. Det finns därmed flera tecken som tyder på att framtida patienter med artros inte bara ska kunna få smärtlindrande medicin, utan även läkemedel som kan reducera skadan på lederna.
Källa:
1. http://www.netdoktor.dk/sygdomme/fakta/diskusprolaps.htm
2. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25609421
3. http://videnskab.dk/kort-nyt/diskusprolapser-kan-skyldes-bakterier
4. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3631045/
